Normaliseringsprocessen är det begrepp som brukar användas för att förklara hur psykiskt och fysiskt våld växer fram i ett förhållande. I ett förhållande utan våld ses frånvaron av våld som det normala men i ett förhållande med våldsinslag oavsett om det är verbalt, psykiskt eller fysiskt så förskjuts gränserna gradvis till dess att våldet är det normala.

Det är en process som sker långsamt och till en början sublimt utan att man märker det. Det kan börja med små kommentarer som “Ska du verkligen..? Tycker du verkligen att hon är en bra vän..?” Det kan vara skämt som går över gränsen “Jag menade det inte, det var ju bara ett skämt, är du överkänslig, har du ingen humor” innan våldet blir mer uttalat.

Friheten begränsas, omdömet ifrågasätts, familjemedlemmar och vänner ifrågasätts och våldet trappas upp. Gränser som den utsatte aldrig hade accepterat förut korsas och steg för steg flyttas positionerna till dess att förövarens bild av verkligheten tas som sanning av den utsatte.

När jag läser om SD:s senaste utspel “Utred boklån endast till medborgare” slår det mig att vi, som land, är i den andra fasen av normaliseringsprocessen. Positionerna flyttas fram och saker vi aldrig hade accepterat för 20 år sedan har blivit vardagsmat.

Hur kunde det bli så här?

Det är ingen slump att SD har lagt det här förslaget och det är ingen slump att det är utformat på det sätt det är. I förslaget nämns nämligen endast att “utländska medborgare som inte har rätt att vistas i landet ska naturligtvis kunna nekas tillgång till bibliotekens tjänster“. Utländska turister, studenter och nordiska medborgare behöver däremot inte oroa sig. De ska fortsatt få låna på biblioteket utan problem, där jämställs turisten med den svenska medborgaren. Oklart på vilka grunder.

Nu är det här ett jävla låtsasförslag förstås som har helt andra syften än att värna om svenska medborgares skattepengar. Viktigare syften är att flytta positionerna. I kritikens kölvatten kommer motargumenten från SD-svansen: “De pratar bara om människor som inte har rätt att vistas i landet. Vilken dålig journalistik som inte lyfter det. De har ju inte alls sagt något annat.”

Vips har de öppnat upp för kritik mot media som får ta skit för “dålig journalistik” vilket det såklart inte är. SD vill öppna upp för en utredning där illegala invandrare redan har pekats ut som den grupp som definitivt ska uteslutas. Turister, studenter och nordiska medborgare klarar sig medan människor med uppehållstillstånd ska utredas, gästarbetare ska utredas och så vidare.

SD säger inte i sin motion att de enbart vill utesluta människor som befinner sig illegalt i landet. De är utpekade, övriga ska utredas.

I diskussionen har de fått ryggen fri – media är onda, journalister gör ett dåligt jobb, Twitter-kommentarerna hårdnar och även bland etablerade partier börjar kritik mot rapporteringen höras. Positionerna har flyttats fram ännu mer. SD:s bild som den ständiga hackkycklingen har förstärkts ännu mer och det har blivit än mer accepterat att försvara SD.

Som samhälle har vi tagit ännu ett kliv framåt i normaliseringsprocessen. Det är med anledning av normaliseringsprocessen som en ytligt bekant inte drog sig för att uttrycka sin avsky mot flyktingar helt öppet på puben vi var på. “De ska inte få komma in i landet. De ska hållas i läger till dess att vi kan skicka tillbaka dem. De får mat och husrum. Inget annat. Ingen skola till barnen, ingen sjukvård, ingen tillgång till samhället.”

Först trodde jag att han skämtade men när jag insåg att han menade allvar blev jag så förbannad att det var slutet på den kvällen. Men det är normaliseringsprocessen som gör att han befinner sig i en verklighet där han förväntar sig att det är socialt accepterat att mena att barn ska hållas i läger utan möjlighet till integration.

Det är i den normaliseringsprocess vi befinner oss och positionerna har flyttats långt fram. Men det kommer att bli värre. Steg för steg kommer SD att lägga fram förslag, backa när de får skit “vi menade det inte så” och de kommer att anpassa sig för att inte väcka alltför mycket anstöt som de gjorde med abortfrågan.

Det är här vi är nu. Steg 3 i normaliseringsprocessen är när det öppna våldet har blivit en självklar del av vardagen. Jag hoppas att vi aldrig kommer dit som samhälle.

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.