Förra årets NaNoWriMo smattrade jag iväg ett bokmanus i rasande fart. Jag hade ingen plan från början utan berättelsen fick ta den väg den ville.

Tidigare år har jag inte fixat att vara med, utmattningssyndromet fuckade upp hjärnan för mycket för att den skulle klara av ett så långt skrivprojekt. Jag glömde liksom bort att jag lagade mat om jag vände ryggen mot spisen så att hålla koll på handling och karaktärer var lite för mycket.

Men förra året funkade det! Skrev klart grovmanuset på 13 dagar och redigerade efter det. Sedan kom jag inte riktigt vidare med manuset men visste att det inte var färdigt än.

För några veckor sedan skickade jag därför in det för en lektörsläsning och det var ett genidrag. Nu vet jag precis hur jag ska gå vidare och fick bekräftat att mina aningar om vad som var fel eller saknades stämde. Konstruktiv återkoppling är verkligen guld värt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.