Tajmingen när jag träffade min man kunde inte bli sämre. Det var mittemellan mammas död och begravning och en av de första saker Erik berättar för mig är att han är spelberoende och snart ska gå på behandling för det.

Vi borde såklart ha sagt att “Oj, hejsan hoppsan, här ska vi nog ta och säga hejtackochadjö på en gång” och sedan gått iväg på våra egna små stigar i livet. Det hade varit det kloka och sunda valet.

Men, det fanns något som gjorde att jag inte kunde säga det. Det kanske var det där samtalet som aldrig tar slut eller så var det mamma som hade ett finger med i spelet där uppe? Eller så var det kanske att jag inte behövde skämmas för mitt eget bagage med honom?

Jag menar, ett spelberoende toppar ju allt ändå. Ett beroende som inte syns eller luktar och som går att dölja ett bra tag. Men också ett beroende vars ekonomiska konsekvenser kan fucka upp livet i år efter ett tillfrisknande. Ett beroende där skulderna kan bli så stora att döden känns som den enda vägen ut. Ett beroende som på vägen ner i avgrunden kantas av peppiga jinglar, färgglada annonser, kändisar som säljer ut sig själva och löften om snabba cash.

Mitt förakt för spelbranschen är oändligt.

Men det var inte det vi skulle prata om. Vill du läsa mer om vad jag har att säga om det så finns det i en debattartikel i Aftonbladet. Jag ville prata om min man.

Det är i dag 2 år sedan han spelade för sista gången. Vi träffades 2015 så enkel matematik avslöjar att han inte varit helt spelfri sedan vi träffades trots att han skulle gå i terapi för det. Det är lite så vägen tillbaka funkar. Den är inte spikrak, det går upp, det går ner, det blir återfall och det blir skit. Men de spelfria dagarna blir fler och fler och helt plötsligt har det gått 2 år.

Den enda spikraka vägen är den som går till botten.

Jag ångrar inga dagar vi har fått tillsammans och steg för steg har vi tagit oss upp ur skiten. Han och jag tillsammans, tillsammans och var för sig. För jag har haft min skit, det har alla. Det spelar ingen roll vem du är – du har din skit att ta hand om. Din granne också.

Vi är så nära målet nu. Så nära att jag kan känna doften av det men vetskapen om det gör att jag knappt står ut där vi är.

Det är inga högtflygande drömmar vi har: ett hus på landet där alla barn får plats, en köksträdgård där vi kan odla grönsaker och jag får ett eget rum att skriva i. Kanske får jag mina grönvärpande höns till slut och han får plats för alla sina verktyg och en lada att bygga saker i.

Det är drömmen och under fyra års tid har vi stretat och gnetat för att ta oss dit. Det kanske inte alls blir så utan det kanske blir en nyproducerad lägenhet utan plats för förvaring istället, vem vet? Framtiden får berätta det för oss när det är dags. Vi litar till att vi gör bra saker och att det leder oss rätt.

Och oavsett vad som händer så har han varit spelfri i 2 år idag. Det är stort.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.