För tre år sedan var jag så stressad att jag en dag inte visste var jag jobbade. Jag såg skolbyggnaden framför mig men hade ingen aning om vad den hette. “Eeehhh…”, svarade jag på banktjänstemannens fråga när han undrade var jag jobbade.

Jag hade levt med svår stress under så många år att jag glömde bort att jag hade barnen i bilen och inte fattade hur duschen fungerade. Jag visste att det var en kunskap jag borde ha men jag kunde inte för mitt liv komma på hur sjutton jag skulle göra för att få igång den.

Barnen som var i förskoleåldern glömde jag att lämna på förskolan och tänkte irriterat “Jag ska ju jobba!” när en barnröst från baksätet frågade varför vi var på jobbets parkeringsplats och inte förskolan. Hade de inte frågat hade jag lämnat dem fastspända i sina bilbarnstolar och gått in på kontoret. Jag hade glömt att de var med mig i bilen, det var ju ändå fem minuter sedan vi lämnade hemmet.

Så att läkaren sjukskrev mig på fläcken för svår stress som orsakat kognitiva svårigheter (läs: hon kan inte tänka) och sömnstörningar var ju inte så konstigt. Min största oro, förutom att ekonomin skulle haverera (vilket den gjorde) var ändå att Försäkringskassan inte skulle godkänna min sjukskrivning. Jag litade inte på att samhället skulle finnas där för mig.

Och det är här jag ser SD:s framgångar. Människor litar inte längre på att samhället finns till för dem.

Posten har blivit Postnord och går numera med brakförlust, den likvärdiga skolan existerar inte längre, Försäkringskassans medarbetare får bonus för avslag på sjukpenningen, Nya Karolinska gick åt helvete, Arbetsförmedlingen läggs ner och ansvaret för de människor som mest behöver den skyfflas över till kommunerna som inte har en spänn och till råga på allt har vi en bidragstagande försvarsminister från Irak.

Det är i det här samhället ett parti som SD kan växa och frodas genom att hitta en syndabock. Det är här ni hittar svaret på varför de idag är det största partiet i Sverige. 30 procent av manliga LO-medlemmar röstade på SD och jag är helt övertygad om att det beror på att de inte litar på att samhället finns för dem längre. Inte att de är övertygade rasister. Partiet SD och SD:s väljare är inte nödvändigtvis samma sak.

SD:s förklaringsmodell är ju helt fucked såklart. Så sjukt förenklad men så lätt att tro på. Som i allt syndabockstänkande.

Ändå handlar debatten om ifall partierna ska kopiera SD:s politik eller inte, “släppa in dem i värmen eller inte”, närma sig SD eller inte. För partiet SD spelar det ingen roll, de blir antingen mer rumsrena (attraherar missnöjesröstarna) eller mer hackkycklingar (attraherar kärnväljarna), win-win oavsett.

Men, hey, vad sägs om att istället bygga ett samhälle där behovet av att missnöjesrösta på SD inte längre finns?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.