Jag har två sjukskrivningar för svår stress i bagaget. Det var en sådan där stress som gjorde att jag glömde bort att jag hade barnen i bilen och en dag plötsligt inte ens visste var jag jobbade. Jag förstod inte heller hur jag skulle få på vattnet i duschen men jag visste att jag borde veta. Ändå kunde jag inte för mitt liv begripa hur jag skulle få på vattnet.

Nu är det tre år sedan läkaren konstaterade att det liv jag levde inte var hållbart. “Du är ensamstående, har 3 barn, arbetar heltid och studerar på halvtid? Det måste du väl förstå själv att det inte går?”, sa hon torrt konstaterande.

Men det gjorde jag inte för det hade gått så himla länge. I åratal hade jag bara kört på för att lösa allt det där som behövde lösas och fixas. Jag försökte reda upp all skit från skilsmässan, hade haften chef som gjorde sitt bästa för att få bort mig från jobbet och två barn med odiagnostiserad och omedicinerad ADHD.

Ekonomin var helt åt helvete och jag visste att en sjukskrivning bara skulle göra att den blev ännu sämre och att den där gropen jag befann mig i bara skulle bli värre. Mitt mål med läkarbesöket var att 1) få sömntabletter och 2) inte bli sjukskriven.

Det gick inte alls bra.

Läkaren tyckte att jag var dum i huvudet och sa lite krasst att jag ju kunde tänka över min livssituation och återkomma till henne om en vecka. “Du kan sjukskriva dig själv en vecka om det behövs.”

Jag gick hem men kunde inte hålla mig vaken efter middagen utan somnade på soffan. När jag vaknade vid midnatt fick jag konstatera att barnen hade fått gå och lägga sig själva utan att någon sa god natt till dem. Där och då bestämde jag mig för att det fick vara nog.

Jag sjukskrev mig och det var slutet på ett liv och början på ett annat. På läkarbesöket en vecka senare hade jag, som en väldigt duktig och ambitiös flicka, tagit med mig en liten projektplan över hur jag skulle projektleda mig själv ur sjukskrivningen.

“Det är ok att ha projekt”, sa läkaren efter att ha ögnat igenom min ambitiösa plan. “Du kan gott ha ett projekt om dagen. Att ta upp ur diskmaskinen är ett projekt.”

Fuck, är det så illa? tänkte jag.

Och det var det.

Efter ett par månader insåg jag att skrivlusten var tillbaka och framförallt att jag kunde skriva igen. Jag skrev en sonett, en till och sedan en till. Sakta men säkert tog jag mig tillbaka till jobbet och började bygga upp mitt liv igen en sten i taget.

Jag vet inte om det är att jag har svårt att sätta stopp, det känns mer som att jag inte märker att jag det är dags att sätta stopp och att det kanske var dags redan för ett par månader sedan. Samtidigt har jag blivit tillräckligt vettig för att backa när jag, om än sent omsider, märker att det har blivit för mycket. För många måsten, borden och tänk om.

Scrivener har visat sig vara guld för att skapa struktur över skrivandet. Jag har flyttat mina skrivprojekt dit och hittat ett par som jag påbörjat men sedan glömt bort och lagt upp Delirium-serien som ett övergripande projekt. Karaktärsbeskrivningar är på gång och jag har lagt upp vilka karaktärer som är med i vilka noveller så att jag slipper försöka ha det i huvudet för det kan jag inte.

Igår var jag så sjukt sliten att jag ville gråta men efter en hel natts sömn känns det bättre. Huvudet fungerar och jag har koll på läget igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.