Hade jag vågat hade jag gått en författarlinje på universitetet men jag såg egentligen aldrig universitetsstudier som ett alternativ för mig. Jag tänkte att universitetet var för smarta personer. Inte sådana som jag.

Jag jobbade, reste en del och pluggade lite språk på Komvux men ganska planlöst för vad gör man med språkkunskaper egentligen? Det enda jag kom på var att bli språklärare så jag sökte in till lärarutbildningen och kom in. Ingen större bedrift med tanke på utbildningens popularitet.

Jag läste lite franska, svenska och föll handlöst förälskad i studierna i engelska på Stockholms universitet. Jag hade kommit hem. Vi läste litteratur, analyserade litteratur och jag skrev min första sonett. Den som startade allt.

Under studietiden fick vi tre barn. Tre barn på fyra år fick vi så att hasa runt på universitetet och ströläsa kurser var aldrig ett alternativ. Min kandidatuppsats skrev jag när min yngsta var ett halvår och tog sedan en kort påbyggnadsutbildning på IHM Business School med inriktning på kommunikation och marknadsföring.

Jag älskar att studera, att få förkovra mig i något ämne och bli lite klokare. Det finns inget bättre!

Ändå har jag aldrig gått en skrivarkurs. Jag är självlärd men ju mer jag skriver desto mer inser jag hur mycket jag har att vinna på att lära mig mer om skrivandets hantverk.

Jag har börjat läsa böcker om att skriva och lyssnade på en podd om att skriva noveller idag och det finns ju knep för att skriva bättre! Saker som att ha ett koncept, ett tema och en dramaturgi som hjälper läsaren är sådant som jag har gjort lite på känn.

Samtidigt har jag famlat lite, testat mig fram och låtit texterna växa fram på ett väldigt organiskt sätt. Mina texter är fulla av nybörjarmisstag men ändå inte helt utan talang.

Så den januari börjar jag en skrivarkurs. Det blir en termins fokus på mitt bokmanus. Än så länge samlar jag idéer, fördjupar karaktärsbeskrivningar, samlar scener och dialoger.

Vem vet vad det leder till?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.