Mitt bästa julminne börjar med en vinterkräksjuka. På väg hem från förskolans julavslutning, och ett par dagar innan julafton, kräks äldsta dottern, en dag senare sonen och därefter insjuknade vi andra i rask takt. Vi ställde in julfirandet med släkten och svärmor som tyckte synd om oss ställde en kasse med julmat utanför dörren i hopp om att vi skulle vilja se åt maten i alla fall.

På julaftons morgon kravlade jag mig upp ur sängen, la mig på soffan och sedan fick barnen leta upp sina julklappar från under granen och dela ut dem själva. Jullunchen bestod av färdiga köttbullar och rödbetssallad från Rydbergs. Sillen öppnade vi och stängde snabbt för lukten var för mycket för min mage.

Det kanske låter hemskt men det var den lugnaste och mest stressfria jul jag någonsin haft. Barnen var skitglada hela dagen för att tomten varit där på natten, vi hasade runt i pyjamas hela dagen och åt köttbullar och prinskorv lite när det passade. Till kvällen hade vi piggnat på oss tillräckligt mycket för att kunna käka lite Ris à la Malta och kolla på Karl-Bertil. Bästa julen någonsin!

Övriga jular har annars mest bestått av nattsvart ångest från mitten av november ungefär. Det har varit en enda lång sträcka av önskelistor där jag vet att jag aldrig kommer att kunna köpa ens en femtedel av vad barnen har önskat sig. Det jag tänker på när andra ser fram emot tindrande ögon är de brustna förväntningarna i mina barns ögon när de öppnat sina julklappar och inser att det inte blir fler.

De hemskaste jularna, som fortfarande ger mig ångest, är när vi firat jul med andra och det ska vara gemensam julklappsutdelning till barnen. När mina barn har fått, och öppnat, alla sina julklappar så har det varit säckar kvar att dela ut till de andra barnen.

Inför en jul för några år sedan pratades det julklappar och hysterin över dem vid fikabordet på jobbet. “I år får de bara för 8 000 kronor per barn, förra året hade vi en budget på 12 000 kronor per barn men det är ju alldeles för mycket!”

Just då levde jag på existensminimum efter det ekonomiska haveri som var min skilsmässa och funderade mindre på julklappar och mer på hur jag skulle göra om det skulle bli utmätning på lägenheten också så att vi blev hemlösa. Jag sa inget just då, skammen var för stor, och på något sätt blev det väl jul ändå men julen är fortfarande mer förknippad med ångest än förväntansfull glädje.

Min drömjul nu består av dricka rödvin och äta chokladpraliner i sängen.

Även om jag har försökt att hålla barnen borta från ekonomin har de såklart förstått att det inte har funnits pengar. Önskelistorna har krympt och de har försiktigt frågat om vi har råd med den specifika saken eller om de ska önska sig något annat.

Det här har varit min verklighet under många år och enda anledningen till att jag kan börja prata om det är att jag har tagit mig ur det ekonomiska kaoset. Det finns pengar på banken, jag behöver inte köpa julklappar på Ellos för att jag hade ett par tusen i kredit kvar där och jag kommer att kunna vara ledig ett par dagar innan julafton för att laga den mat vi vill äta.

Men den där ångesten från tidigare jular finns kvar även när förutsättningarna är andra och då tänker jag att jag måste göra julen till min egen i år. Jag ska fylla den med sådant som jag tycker om; jag ska grava min egen lax, lägga in min egen vitlökssill och göra julgodis. Barnen kommer att få helt rimliga julklappar men det kommer inte vara i närheten av 8 000 kronor.

Jag tänker däremot inte utsätta mig för en gemensam julklappsutdelning igen. Ever.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.